erfarenhet. Deras grund, hvarifrån de härflyta, är deremot en sak, ett ting i sig sjelf, likasom så många öfriga undangömd för vår omedelbara kännedom, och som låter efter olika föreställningar på olika sätt förklara sig. Upptäckten deraf, är den då en möjlig sak? Leibnitz, Locke, Kant, hafva de häri något annat företräde för hvarandra, än den större eller mindre sannolikheten af deras olika gissningar? En sådan undersökning af menniskotankens natur, begreppens härkomst och gilltighet, må emellertid visserligen gälla såsom god och förträfflig filosofi, nemligen inom gränsen af detta undersökande slag; men kan eller bör ett försök af sådan beskaffenhet derföre strax antagas såsom osviklig grund för hela omfattningen af våra begrepp och grundsatser? Böra alla dessa utan dröjsmål genast ombyggas deruppå, omskapas derefter, och våra vigtigaste tänkesätt och öfvertygelser således bero af huru länge man på ett visst sätt förklarar våra tankekrafters natur, deras ursprung och gränsor? Jag lemnar detta till en hvars förnuftiga eftersinnande.
Men i fall ej på kännedomen af sjelfra vår tänkande natur, hvarpå, frågar man, skulle då eljest bevisningen till sin yttersta grund byggas? Eller måste man kanhända slutligen uppgifva fordringen derpå? Jag fruktar, att man måste det,
