mitt omdöme utgöres hon i några ämnen af hvad vi kunna påstå med verklig bevisning; i andra af hvad vi kunna föreställa oss sannolikast; ändtligen i andra af hvad vi finna oss ovillkorligen böra tänka, såsom varelser af en moralisk natur. Se der alltså trenne olika arter af tillit eller sinnesbifall, hvarefter filosofien delar sig likasom i tre särskilta regioner. Hela hennes redbarhet synes bero af att med vishet urskilja hvilketdera af de tre visshetsslagen hon efter föremålens olika natur kan ernå och således bör söka. Hon är bevisning, medgifvom det, i all blott dialektik, hvarest frågan endast är om begreppens innehåll, deras sammanhang och följder. Hon är det på lika sätt och kan söka samma ändamål i all ren matematik, emedan denna blott vistas vid alldeles enformiga föremål, sådana som rymd och tid, med deras konstruktiva förhållanden. Men är ej här yttersta gränsen för hennes bevisande förmåga? Och måste hon ej, så snart hon öfverstiger denna gräns, förvandla sig till en kännedom af helt annan beskaffenhet? I de nyssnämnda frågorne t. ex.: om vår egen tänkande natur; om begreppens ursprung och formation; om deras användlighet eller ej användlighet på föremål utom oss; med ett ord, i detta och alla egentligt metafysiska ämnen, hvarest bristen af omedelbar
