tillkommer. Ja; men detta är blott det yttre af rättvisan: det är rättheten, och ännu icke rättvisan. Det åter, som utgör sjelfva dess anda och väsende, högheten, värdigheten af en rättvis vilja, kan förnuftet, det vill säga, blotta slutgåfvan, göra sig derom det ringaste begrepp? Icke mer än ögat om nektar-smaken. Man hade, som det tyckes, kunnat deraf förvissa sig, att det måste finnas i menniskosinnet ännu någon annan grundkraft, än blotta tankegåfvan, någon känslonatur, hvarigenom vi hafva af det ädla, höga, värdiga, omedelbara erfarenheter, hvilka förnuftet likaså litet kan gifva oss, som ögat skulle kunna vara oss, till yttre bruk, i stället för smak och känsel.
Rummet tillåter mig ej att här inlåta mig i en större utförlighet. Men långt ifrån, att hvad som blifvit kalladt moralkänsla skulle bero af en blott fysisk rörlighet hos oss, och blifva derigenom en otjenlig och vacklande grund för våra omdömen och lefnadspligter, är det, så långt jag kunnat begripa, tvertom hon, som genom sitt vittnesbörd uppenbarar för oss all ovillkorlig värderlighet i sakernas förhållande; hon, som ger oss dessa idealiska föreställningar af det absolut förträffliga, hvilka vi ej allenast sätta till lagar för våra egna gerningar, men äfven till nödvändiga villkor för inrättningen och styrelsen af hela den
