moralisk nödvändighet, som man ej kunnat förklara sig, efter den ej låtit i bestämda begrepp upplösa och uttrycka sig. Då man således ej kunnat förvandla moralkänslan till slutsatser, har man ansett henne såsom en möjligtvis bedräglig följd af blotta nervbyggnadens rörlighet; har betraktat såsom sjelfgjorda våra deraf uppkomna föreställningar, och har vägrat hennes röst att höras i filosofien. Det är blott förnuftet, har man sagt, som måste härom rådfrågas, och har trott sig då först tala verklig filosofi.
Man hade likväl kunnat finna vid oväldig undersökning, att åtminstone hela vårt moraliska förnuft, med alla sina prisade föreskrifter af sanningskärlek, rättvisa, tacksamhet, redlighet o. s. v., icke består af annat, än idel sådana känslosatser, omöjliga att härleda ur förnuftets egen, blott logiska natur. Hvad såsom medel till ändamål är tjenligt eller icke, det kan förnuftet lära oss; men hvad som i sig sjelf och genom sin egen natur är absolut värderligt eller förkastligt, det kan blott rönas genom immediat verkan på sinnet, det vill säga, genom känslans erfarenhet deraf och motsvariga vittnesbörd derom. Man föreställe sig t. ex. sjelfva rättvisan, och fråge sig hvad förnuftet ensamt kan egentligen lära oss derom? Att den består i en riktig mätning af hvad hvar och en
