vigtiga sanningar, och bekräftar genom tankens forskning naturledningens rätthet: till behandlingssätt åter, genom riktningen af hennes bemödande, mera på öfvertygelsens visshet, än på den omöjliga bevisningens; framför allt, genom undersökningens vändning, ifrån tingens för oss outransakliga naturgrunder, till pröfningen af vår egen inre erfarenhet, och bedagandet af den stora, vigtiga, förunderliga, men om jag ej felar, ännu halfmörka hälft af den menskliga sinnesnaturen, som man kunde kalla den moral-estetiska.
Mine Herrar. Ofullständigheten af hvad här af mig blifvit anfördt har tvifvelsutan ej undflytt Eder pröfvande uppmärksamhet, och kan ej heller fela att erkännas af mitt eget medvetande. Vördnaden för det upplysta Samfund, inför hvilket mig ålåg att tala, borde väl naturligen vända mitt val på ett ämne, som utgjort, längst af alla, föremålet för mina enskilta betraktelser, och hvari jag på denna grund hoppades att finna mig sjelf minst främmande. Men ett ämne af denna vigt och fordran på grundlighet hade visserligen bort afhandlas på ett mera fullbordadt sätt. Jag har derföre i sanning fruktat, att med mitt ofullkomliga försök inställa mig inför ett Samfund, som i det erkända mästerstycket om Upplysningen kan visa hvad det fordrar af en filosofisk talare,
