högmodas, ibland de ännu talrikare, som sammanlefnaden allestädes framter, af personer, hvilka ärelystnaden uppjagat ur medelmåttans tysta och fredsamma läge, för att lefva oroliga, obetackade och kanhända slutligen äfven föraktade; är det väl ett ämne ovärdigt filosofens ögonkast, att se en man af insigter och snille söka, utan skryt af vishet, lugnet framför äran, egen tillfredsställelse framför andras beundran, och inskränkt till mensklighetens ursprungliga behof lefva, rik i medelmåttig lycka, utan annan verkningskrets än den stilla undervisningens, utan annat rykte än sina lärjungars vördnad, och utan andra ämnen för sina öfriga omsorger, än sin egen vårdnad och den fattiges. Sådan var Sleincour. Denna menniskans filosofi, J veten det, mine Herrar, är icke lärdomens verk; hon är erfarenhetens och vishetens. J hafven känt den lärde, hvars hufvudyrke hon varit, hvars alla fjät hon ledsagat, hvars lefnad hon förljufvat, och hvars trötta ögon hon med en lindrig hand tillslutit.
På denna teckning af Sleincour, som jag förmodar att de som lefvat med honom skola finna sann och smickerlös, lären J ej vänta Eder, mine Herrar, någon skimrande lefnadsmålning. För vis man att i något söka det ovanliga, har han, mig
