vid aftagande krafter liknat dem i svaghet, som icke uthärda att öfverträffas — han såg, säger jag, begynnelsen fortsättas, och samma vettenskap verkligen bestrålad af nya rikare ljus, eller märkvärdigt ombildad, som han sjelf, med all förtjenst af insigter och mångårigt arbete, icke förmått föra öfver den gräns der Wolf lemnat den. Men det var här, om någonsin annars, som vår värdige Sleincour bevisade sig filosof i gerningarna. Jag kan härom icke åberopa mig ett säkrare vittnesbörd, än den lärarens, som efter honom nu bekläder hans lärostol, och som redan under hans sista år utsågs att dela med honom den embetsbörda, hvilken hans försvagade helsa nekade honom att bära utan biträde. Han skall vittna, jag är säker derom, att hans snälla framsteg i ungdomens förtroende, hans förändrade plan till föreläsningar i vettenskapen, och hans, till betydlig del, icke blott olika metod, men äfven skiljaktiga tänkesätt, aldrig tillslöto honom vägen till sin företrädares umgänge och rådplägningar, aldrig drogo ett moln öfver den gamle tänkarens panna, eller satte en fördold udd i hans uttryck, eller förgiftade hans sällskap igenom en sårad fåfängas hemliga missnöjen.
Han skref, som jag redan anmärkt, sällan, sägom hellre intet, för den lärda allmänheten.
