hvilken menniskoförståndet fåfängt arbetar att svinga sig. Fåfängan vill icke finna den, men den vise märker den och inrättar sig derefter.
Sleincour tviflade, det är sant, men han tvistade aldrig. Om någon filosof varit skild ifrån denna för lärda samhällen skadliga böjelse för söndring, så var det han. Ofredad af andra, ofredade han dem så litet tillbaka, att han icke ens försvarade sig sjelf. Han fäste ett så måttligt värde vid blotta spekulativa meningar, och satte deremot så mycken vigt i det allmänna lefvernets förbindelser till ett värdigt och fredsamt uppförande, att han i det afseendet, kanhända mera än på lärdomens vägnar, förtjenar att blifva ett efterdöme för dem, som undervisa i vettenskaper, och som bekläda akademiska embeten. Minnet af hans flera Dekanater i den Filosofiska Fakulteten, och af hans tvenne gånger förda Rektors-embete, vittna om smickerlösheten af detta loford. Aldrig sökte han i denna myndighet ett vapen för hemlig ovilja. Aldrig vände han lagens udd emot en med-lärare, för nöjet att såra honom. Han trodde icke att oupphörliga tvistigheter bevisa en vaksam förman. Han älskade friden, utan att uppoffra rättvisan; och man kan säga, att han gaf ögon åt lagen, ty han handhade den med urskillning. Han missbrukade aldrig dess bokstaf,
