Kunna vi redan, eller skola vi någonsin, med tydlig bevisning, inse naturen af det väsende, som tänker inom oss; inse vissheten af dess fria verkningar; evigheten af dess bestånd; möjligheten af dess befrielse ur sinnenas band; eller afgöra frågorna om det eviga grundväsende, hvars skapande hand vi vörda i naturen, för hvars blick vi bäfva i våra hjertan, men som i djupare och djupare moln gömmer sig för våra forskningar? Vi se något; jag medgifver det. Den skymning, som höljer oss, är icke full natt; och det är nog för att vägleda oss. Men tillåten mig att fråga: af tvenne, hvilken förtjenar mer aktning och förtroende; den som säger: jag vet allt med visshet; jag har uppfört en lärobyggnad utan mörker och förvillelse; jag har aldrig öfvergifvit den sats jag begynt försvara; eller den, som erkänner med blygsamhet gränsorna af det menskliga begreppet; som jemför möjligheter, betraktar dem såsom sådana, och väger så länge dem emellan, som de ännu å ömse sidor kunna antaga nya grader af sannolikhet? Är detta en svag tänkares målning? Är det Sleincours? Våra tillfälliga insigter, antalet af våra sinnliga kunskaper, kunna tilltaga så länge vi lefva: naturen är rik på tillfällen dertill. Men vårt högre kunskapsbegär, J veten det, har en gräns, öfver
