redan församlades, och hvarest han var, för den gången, en så nödvändig och nästan ensam talande person. Men man bedrog sig. Med samma stilla åtbörder som tillförene, med samma roliga blick, som lofvade en lugn själ, infann han sig i den akademiska samlingen, uppfyllde sitt kall, talade med en säker stämma, och öfverlemnade sina rektorliga embetstecken med en hand, som genom ingen darrning förrådde det åskeslag som träffat honom, det sår han gömde inom sitt bröst.
Sträng domare, noga i rättvisans fordringar, nitisk i det samhälles förbindelser, hvars medlem han var, var han likväl långt ifrån att sjelf hysa den nödvändiga hårdhet, som man kan säga att han våldförde sitt hjerta för att utvertes antaga. Sittande i Konsistorium, afslog han för sin del, med sträng röst, med ett för böner och tårar döft öra, en torftig enkas böneskrift om ett ringa understöd. Akademiens medel, sade han, böra icke bero af vår bevågenhet, och de behöfvandes antal slutar aldrig. Låt den fattiga arbeta. Så talade han. Och denna kalla filosofen, denna obevekliga embetsmannen, satte sig efter åtskildt Konsistorium i sin vagn, för att. personligen underrätta sig om den behöfvandes tillstånd; begåfvade henne af egna medel med en anständigare summa, än den hon begärt; lofvade att årligen
