vare sig af filosofi, eller tilläfventyrs, som oftare sker, igenom erfarenhetens strängare undervisningar, erhållit det välde öfver sig sjelf, den makt öfver sina sinnesrörelser, hvari få lära hafva den lyckan att kunna med honom jemföras. Förenad i äktenskap med en maka, som han älskade, Fru Anna Charlotta Arrhenia, ägde han af henne en son, en yngling af det utmärktaste hopp, berömd för sitt snille, sina tidiga insigter, lärd redan på fjortonde året, och som, i denna ålder, redan mogen för verlden, men mera för evigheten, bortrycktes från en fars sida, nästan oberedd till denna skilsmessa. När man bådade honom denna sårande förlust, svarade han med en suck, som han skickade till höjden: jag har då mera ingen son! och man såg en tår falla ur hans faderliga öga, som sedan aldrig mera visade sig der. Sjelfva hans maka lemnade honom icke många år derefter, och nästan lika oförmodadt, åt sin hyddas enslighet och sina sorgliga betraktelser. Han beklädde då Rektors-embetet, och det var just den dagen, det ögonblicket, då han stod färdig att infinna sig på det rum, hvarest han efter bruket ibland oss skulle nedlägga det i en efterträdande lärares händer. Alla i huset förskräcktes, att denna olyckliga händelse skulle beröfva honom styrkan att bevista en högtidlighet, hvartill man
