§. 4. — — — kära skrifvare, icke så många frågor på en gång: jag ber, ber så mycket jag kan."
§. 5 är något positivare. — "Svarar jag icke inom fyra veckor, så svarar jag alldeles intet. Jag finner mig då befogad, att skicka alla bref ifrån samma hand ouppbrutna tillbaka, &c. &c."
De öfriga fem punkter föreskrifva de utvertes skyldigheter i brefvexling, t. ex. att icke skrifva vidlyftigt, icke i otjenligt format, icke ofrankeradt, icke öfversända subskriptionsplaner, avertissementer, manuskripter &c. &c. Men något, som man icke förmodade att finna här, är en upptäckt, som auktor gjort af en stor obekant synd, (einer unerkannten grossen Sünde) som man begår vid brefskrifning. Den består i att skrifva en otydlig hand, eller med blekt bläck. Ett otydligt bref, säger Herr Lavater, är ett svårt brott emot det allmänna kärleksbudet: hvad J icke viljen, att menniskorna skola göra eder etc. Den som icke vet att lefva, ifrar han vidare, måste icke komma i hederligt folks sällskap, och den., som icke kan skrifva en lättläst hand, måste låta bli att skrifva. Detta är förmycket begärt. Låta bli att skrifva! Herr Lavater borde bättre än någon annan veta, att det är omöjligt. Hellre en bok om ingen ting, hellre om sig sjelf! Förbjuda en
