författare, och i synnerhet vissa tyska författare att skrifva, det är förbjuda spindeln att väfva, det är beröfva dem näring och näste. Förgäfves sopar ni honom bort ur den ena vinkeln af litteraturens palats; i samma ögonblick pressar han sina körtlar och spinner i den andra. Till sina vanliga korrespondenter skrifver Herr Lavater blott ursäkter för att icke kunna besvara dem alla genast. I detta ögonblick, säger han, då jag skrifver detta, ligga (Gud vet att jag icke ljuger) öfver hundra obesvarade bref ifrån furstar och tiggare (alla utan tvifvel vanliga korrespondenter) för mina ögon. Han ber, han besvär, han bönfaller, gråtande och skrattande, hos dessa sina korrespondenter, att skona honom, och leder dem alla ögonblick tillbaka till den stora aritmetiska sanningen, att han är en, och de många. Men hvad vigtiga, öfverhopande sysslor trycka då den stackars mannen, frågar tilläfventyrs någon medlidande läsare, som ännu icke hunnit att omfattas af den stora Lavateriska aktivitets-hvirfveln? Hvilka andra, än hans arbeten? Hans arbeten: godt! Och hvilka äro då dessa för menskligheten så dyrbara lemningar af hans makalösa snille, utom hans bekanta Fragmenter, och hans Utsigter i evigheten? Jo! tvåhundra Kristeliga Sånger: Böner för alla dagar i året: En Kristelig Handbok: En Kristelig
