af individualitet, och utan det synbara medium af honom sjelf en ganska oåtnjutelig spis. Herr Lavater är öfvertygad, att han aldrig skrifver en rad, som icke är nyttig, god och framför allt tydlig. Han har ålagt sig inför Gud, att göra sig klara begrepp om allting, hvartill recensenten önskar honom kraft af höjden; men denna bok är skrifven för de sympatetiska själar, så att de öfriga veta hvarefter de rätta sig. Efter de omtalta tio buden för brefväxling i allmanhet följer en liten hustafla för anonyma brefskrifvare, hvari han, korteligen sagdt, förbjuder dem att finna sig löjlig, under straff att aldrig mera blifva upptrutne af hans hand, och hvarest han med en älskvärd uppriktighet förklarar, att han tror sig förtjena respekt. Ändteligen kommer ordningen till de resande, som besöka honom. Han påminner dem alla (öfverraskande hjertans vänner undantagne) att behörigt låta anmäla sig, innan de infinna sig. Han kunde annars just då hålla på att skrifva ett bref, att taga emot eller lemna ut en bok. Kommer någon oanmäld, hotar han att sätta honom vid ett bord, gifva honom något att läsa eller bese, och att för egen del fortfara i sina sysslor eller gå ut. Han vill, att man strax frågar något, och att man, om möjligt är, redan i dörren säger: jag vill gerna tala med eder öfver
