följande punkter. Då fråge han (den främmande) ifrån A till Z, och höre upp att fråga, så länge jag svarar, och att svara, så länge jag frågar: och vänte sig ändå på nio frågor ibland tio det släta svaret: jag vet icke; och på den tionde ett kanske. I sanning ett höfligt sätt att bemöta främmande resande, som man stämt till sig på en viss timma alla måndags, tisdags, torsdags och fredagsförmiddagar, och som man uttryckligen föreskrifver, huru de böra tala och fråga, för att omsider icke få annat svar på alltsammans, än kanske, och jag vet icke! Ändteligen påminner han sina främmande att icke göra långa visiter, men att tryggt blifva qvar, när han ber dem bli qvar, och att för all del icke begära hans porträtt vid afskedstagandet, som han lätteligen begriper, att hvar och en fiker efter. Utaf alla de otaliga kopparstick, som man förfärdigat af honom, Lavater, äger han ofta icke mer, än ett enda aftryck qvar af hvarje slag, hvilket, som man lätt finner, han sjelf icke kan umbära till sin hemliga förnöjelse. Under dessa villkor emottager han alla, till och med dem, som blott komma för att betrakta hans verkliga skapnad, hvilken af den, som ensam rätt känner densamma, blifvit utsedd att så mångfaldigt idealiseras och karrikatureras. Att denne ende är vår
