svårigheten, min Herre, af en god undervisning i sedoläran ligger icke deri, att riktigt minnas namnen på dygder och pligter, utan i konsten att med lefvande drag intrycka deras nödvändighet i lärjungens begrepp och hjerta.
Skall åter ändamålet af denna naturliga katekes vara, att nyttjas såsom en handledning af sjelfva de utsökt store män och biskopar, hvilka böra förrätta undervisningen, så nödgas vi bekänna, att den efter vårt omdöme saknar dertill allt behörigt värde. Vi tro att det icke gifves någon stor man, eller ens rätt och slätt någon biskop, som icke af sig sjelf, och äfven helt oberedd, skulle kunna uppräkna dessa dygder och pligter med ännu långt bättre ordning, än författaren här gjort. En filosofisk indelare t. ex. uppställer icke i motsats emot hvarannan pligterna emot andra menniskor, och pligterna emot samhället. Han påminner sig, att det äro andra menniskor, som utgöra samhället. Han vet, att i hvad samhälle man helst vistas, lefver man således tillika ibland andra menniskor. En filosof sätter icke heller pligterna emot oss sjelfva i sådan ordning som denna: pligten att vara tapper; — pligten att med försigtighet välja hustru; — pligten att akta sig för spelsjukan. — Sådant kallas ej att indela, utan att på höft uppräkna. Än mindre
