ålägger han oss att älska och högakta alla andra menniskor, såsom våra förtrognaste vänner. Det går för långt: och författaren bör icke begära sådant. Ännu långt mindre inblandar en filosof i sin så kallade naturliga katekes hela den uppenbarade trosläran. Och ändteligen aldraminst när han talar om Öfverhetens pligt att vara outtröttlig i sitt höga kall, samt i synnerhet att med egna lysande exempel befrämja all slags dygd och medborgerlighet, citerar han i anledning deraf följande verser:
Lorsqu' Auguste buvait, la Pologne étoit ivre;
Lorsque le grand Louis brûla d'un tendre amour,
Paris devint Cythère, et tout suivit la cour &c.
Då författarn i det följande tredje kapitlet företager sig att afhandla hvad han kallar grunderne och motiverne till ungdomens uppammande i förenämde naturliga sedolära, skulle man väl knappt förmoda, att under denna rubrik ingenting annat finna, än den bekanta indelningen af menniskans lefnad i dess fyra åldrar, jemte uppnämnandet af några hos ungdomen vanliga egenskaper och fel, såsom läraktighet eller dumhet, böjlighet eller envishet, o. s. v. Svårt skulle det blifva att häraf dömma hvad begrepp författaren egentligen fäster vid de tvenne orden grunder och
