och kraft, kladdar edra tapeter. Han kan likna Gud, om ni vill, genom sin rättsinnighet och godheten af sitt uppsåt, men ännu en gång, han liknar icke Raphael. Den ovanliga tänkaren har på nytt bedragit sig. Han har trott sig föda en ovanlig idé, och har födt en orimlig. Vi tro, att han i det af oss anförda torde finna någon rättelse. Fort in dermed i Teorierna.
Han säger, att den slags imitation, som kallas öfverföra på sitt språk andra länders och tiders skönheter, heter i en mild och förtrolig stil, att stjäla frukt ifrån grannen för att dermed fägna eder. Men att det ni stjäl der solen går upp, gör er till tjuf der solen går ner. Detta kallar han en mild och förtrolig stil. Huru han likväl vet att gifva sakerna sitt rätta namn!
Han säger, att Virgilius tog i löndom från Homerus. Han inbillar sig, att man i Rom läste Homerus lika så litet som vissa skribenter i den höga kritiken hos oss, och att man kunde stjäla af honom i löndom. Vet han ej, att sjelfva Augustus, som belönte, beundrade och räddade Virgilii Sånger, har gjort en jemförelse emellan dem och Iliaden; hvari han till och med ger Virgilius företrädet?
Han säger, att Horatius lånte sina Sångers både ljungeldar och blomster af Pindarus,
