Han säger, att ingenting kastar större ljus på läran om den vittra imitationen, än vårt sätt att likna Gud. Denna imitation, fortfar han, består icke deri, att med en eftergycklad tossaktig gudomlighet ropa Guds varde ljus, härma hans åskor och stormar; utan deri, att hvar och en i sin själs uppriktighet och sanning, med sin egen bästa makt och kraft, söker den slags fullkomlighet, som är honom möjlig. Författaren, som upplyser mörka ämnen, och som gör Teorier, borde likväl veta, att tvenne saker af alldeles åtskilda slag icke tjena till upplysning af hvarandras egentliga beskaffenhet. Det är ej nog att hafva ovanliga idéer; de måste äfven vara riktiga. Annan är imitationen af Catos dygd, annan af Raphaels pensel. Ingen har trott likna Gud genom härmning af åskor eller stormar. Man vet, att om det i något afseende är möjligt, sker det ej genom utvertes medel, utan blott genom viljans godhet. Men hvar och en vet tillika, att en poet eller konstnär icke kan härmas, utan just i hans sätt att röra sinnena, hvilket, som nyss sades, fordrar en härmning af helt annat slag, än den moraliska likheten. En målare-gosse imiterar ej Raphael, fast han än söker den högsta fullkomlighet, som är honom möjlig, då han i sin själs uppriktighet och sanning, med sin egen bästa makt
