i hela vitterheten en äkta smak. Men han lärer urskulda oss att ej hafva gifvit mera, än vi sjelfva fått, och att ej hafva kunnat redovisa för mer, än hvad dessa blad innebära. Om han täckes sjelf genomögna dem, lärer han deri svårligen upptäcka annat, än de af oss troget anförda djerfva storheter och infall. Läsarn torde ej kunna hindra sig ifrån att småle härvid; men författaren skall utan tvifvel svara dertill, att han föraktar åtlöjet. Sådant kan, vi medgifva det, någon gång bevisa storhet och hjeltesinne; men vi hemställa till författarens eget närmare eftersinnande, huruvida det vid detta tillfälle vore verkligen ett tecken af god betydelse.
Vi undra ej på de hårda och föraktande tillmälen, hvarmed författaren i dag angriper några bedragne ynglingar, hvilka af brist, dels på urskillning, dels på erfarenhet och kunskaper, låtit förvilla sig af hans skrytsamma sjelfberöm, till hans förtrolighet och okloka efterföljd. Det är sant, att äfven en gosse, som i sin barnslighet narrar den andra ut på isen, långt ifrån att doppa honom djupare i fall den brister, känner och uppfyller pligten att bispringa och rädda den oskyldige han missledt: men det gifves ingen orsak, hvarföre moralen här som annars icke skulle bero af omdömes-graden. Om vi således undre på
