har sin vissa och majestätliga gång. Men derföre bör också den sitta glad på sin strand och meta sina löjor, som ej har råd och makt att kring oceanen söka nya verldar. Aldraminst bör en sådan komma och skryta med att hafva funnit dem, hvars bålaste färd till hafs man nog vet aldrig har sträckt sig öfver Kodjupet.
Liknelsens förhållande är detta: fiskarebåten är hvarje författares i allmänhet. Det majestätliga skeppet är författaren af denna skrift. Oceanen är hans snille. De nya verldarne äro hans teorier, originaliteter, sköna drag, djerfva storheter och infall. Kodjupet är hvar och en annan skribents förstånd. Meta löjor vill säga i hans originala skönare språk, att skrifva lappri, plocka ihop sant och falskt vett i alla sortimenter och fasoner, såsom Plato, Cicero, Kyrkofäderne, Petrarca, Erasmus, Fontenelle, Voltaire, Pope, Wieland etc.[1] Hans egen skrifart deremot heter det stora slaget af stil och sanningar, eller — den högsta ordning af stil, skönhet och sanningar.[2]
Läsarn torde förundra sig att så långt fram i recensionen ännu ej hafva funnit spår till den afhandling Pro sensu sublimi, som skriften skall innehålla, och som skulle lära honom att hafva
