Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 251 —

af samma beskaffenhet, slutligen äfven en liten satirisk jemförelse emellan de fyra Riksståndens rättigheter, hvilket ämne likväl i sanning tyckts fordra ett något olika behandlingssätt.

Det heter i denna jemförelse, om likstolen som för begrafningar tillkommer Presterskapet: att denna grofva betalning tages, fastän presten för sin tjenst viss lön njuter. — Och längre fram: olycklig den lekman, som skulle bjuda till att här vandra i den ostrafflige Abrahams spår och sjelf begrafva sin däjeliga Sara. — Vidare, och om undantag i begrafnings- och likstolsrättigheten, såsom tillexempel, i händelse af sjelfspillingar: ehuru rörande tillfälle det här vore för en anderik man, att vid denna uslings graf varna sina kära åhörare från djefvulens försåt och list, hafva dock lagarne beslutit i 13 kap. M.B. att straffa en död kropp för det brott han begick å den tid han var lefvande, och derföre, utan åtal af Presterskapet, här lemnat begrafningsskyldigheten åt rackarn. Jag känner, fortfar auktor vidare och i anledning af Presterskapets boställen, jag känner inga flera varelser i Sverige, än stararne och presterne, som äga nästen utan att bygga dem. Spilkråkan timrar åt de förra och församlingen åt de sednare.

Man torde väl näppeligen hafva sett någonsin