jäfvig; men blir med Hr B:s stil och öfriga otillbörligheter, i stället för en verklig skribent, blott en usel satirskrifvare. Detta uttryck har ej undfallit mig obetänksamt: det är ännu lindrigt; och jag kan ej återtaga det.
Vore här tillfälle att tala om historisk skrifart och historiens ännu andra fordringar, än sanning och rättsinnighet, så kunde man fråga Hr B., om det är med alla dessa osmakliga gycklerier, hvaraf hans stil öfverflödar, som han tror att en historieskribent förtjenar detta i sig sjelft vördnadsvärda namn? Men det är ej stället att ifra för dessa mindre saker. Det är här frågan om, att i hvad stil som helst, antaglig eller platt, dräglig eller odräglig, icke göra sig till en trumpet åt agget och smädelsen, som oblygt skallar öfver den knappast tillslutna konungagrafven, och hvars mynning man vågar hålla invid sjelfva den thron, på hvilken en sörjande son med ohämmade tårar uppträder. Ja, stridiga tänkesätt kunna uppkomma, och kanhända måste uppkomma ibland ett manligt och sjelfständigt folk. Ja, olika meningar om den ena eller andra styrelsen kunna finnas utan förebråelse, och kanhända med lika heder på båda sidorne. Men hvarest heder verkligen fins, och tillika med den äfven den
