öfver värdet och tillbörligheten deraf, tror sig kunna säga Hr B., det är detta följande.
Då det är historiens rätt att dömma konungar, och måhända endast möjligt för efterverlden att med fullkomlig oväld anklaga eller frikalla dem, bör och vill recensenten ej heller träda henne i förväg med ett försvar, som dessutom här skulle böra förkortas intill ofullständighet. Men då Hr B. tyckes tro, att historiens tid begynner strax efter jordfästningen af en nyss från thronen nedstigen Konung, och att de, som ännu höra klockringningen efter honom, utgöra redan hans dömmande efterverld; då nödgas recensenten påminna Hr B., att han gör sig om historien och efterverlden ett lika så falskt och sällsamt begrepp, som öfver sjelfva de ämnen, hvilka böra hänskjutas till deras afgörande. Låte Hr B. underrätta sig, att en historieskrifvare just derföre måste lemna en längre rymd af år emellan sig och den tid han beskrifver, på det omöjligheten för honom att sjelf hafva deltagit i dess händelser må göra hans oväldighet, om ej säker, dock åtminstone trolig och möjlig. Må han veta, att den person, som sjelf icke allenast kunnat deltaga i alla parti-rörelser under den Konungs regering, som han påstår skillra — utan ock verkligen deltagit i många — blir, med hvad förtjenst som helst, alltid
