hvad kan ur andra böcker sammandragit, utan hvad han sjelf tänkt öfver detta svåra och föga utredda ämne: och hvad han således trott sig kunna tillägga till det, som man på andra språk redan tänkt och skrifvit derom. Hvad närvarande anmärkningar angår, höra de genom deras natur till föregående Tal. Endast korthetens fordran har ålagt att derifrån utesluta dem.
Det är ej blott i frågan om snille, som tvenne afvägar, eller hvarannan motsatta ytterligheter, tydligen röja sig. De finnas vanligen i allt, äfven i smaken, och hade kunnat i detta Tal med lika skäl anmärkas. Den första af dem är deras, som, fast med oftare åberopande af det högsta sköna af smakens allmänna lagar, likväl i grunden erkänna inga andra än deras egna hugskott och ojemna hänförelser. Ett och annat drag af detta Tal skillra dem blott ofullkomligt. Man kan i frågan om smak anse dessa som ett slags fritänkande förnekare af alla antagna grundsatser. Nästan alla nationers vitterhet uppvisar några enskilta exempel af detta slag. Men de hafva i vissa länder och på vissa tider utgjort ett större anhang, med verkligt ändamål att utrota, om möjligt varit, all konstodling, och föra den allmänna smaken tillbaka till hvad de kalla naturen, och vi andra, råheten. Deras hufvudsats var derföre
