alltid den, att med förakt bestrida smakens hittills följda reglor, såsom blott personliga godtycken, eller till det högsta blott lokalt rådande fördomar, upphöjda till lagar genom vanans makt och medelmåttans trälaktiga åtlydnad. All estetisk fordran är, efter deras tanke, ett egenmäktigt kufvande af snillets nödvändiga frihet; all föreskrift, fastän grundad på pröfning och efterdömen, till det högsta tjenlig såsom ledband för svagheten, men deremot för det stora, skapande snillet en boja, hinderlig för dess utflygt, och som det måste afskudda sig.
Man bör icke förlora sin tid med att söka öfvertyga dessa om deras ogrund. Men för att öfvertyga sig sjelf derom, fins ett lätt, ofta säkert medel: det, att läsa dem. Det skulle i sanning tyckas, som frågan här vore om alldeles nya, öfvervanliga skönheter, omöjliga att hinna under band af smakens allmänna reglor, och hvartill dessa stora snillen endast genom ett sublimt förakt derföre kunnat upphöja sig. Emellertid befinnes det ingalunda, att några lyckliga drag, som stundom hos dem träffas, äro af högre och sällsyntare slag, än att de både kunnat vara och verkligen varit i alla tider förenliga med smakens vanliga fordringar. Men väl befinnes deremot, att den ringaste uppmärksamhet till dessa
