Förordning. Icke är det i de materiella bokstäfverna, som sjelfva förordnandet finnes och uppehåller sig: nej, det är i den mening de utgöra, hvilken existerar särskilt ifrån bokstäfverna. Så existerar också själen, efter hans tanke, särskilt ifrån kroppen; och så, tillägger han segrande, så förhåller det sig med metafysiska väsenden.
Men hvar existerar då meningen af en Kongl. Förordning annorstädes, än i dens hufvud, som ger eller emottager den? Om nu själen icke annorlunda är till, än i begreppet derom, så är i sanning hennes egna särskilta existens af Hr B. rätt illa bevisad. Ty så, Hr B., så förhåller det sig med metafysiska väsenden, att de äro till blott i tanken derom, emedan det endast är genom tanken som de blifva metafysiska. Det vore likväl nödigt, innan man skrifver i filosofien, att åtminstone veta skilja emellan substanser och idéer, emellan blotta begrepp och utom begreppen verkligen existerande ting. Man måste således råda Hr B. att en annan gång ej göra själen till ett metafysiskt väsende, ej likna henne vid meningen af en Kongl. Förordning; icke blott derföre, att det gifves vissa själar nästan utan all mening, hvarigenom likheten blir, som Hr B. ser, ej särdeles träffande, men derföre i synnerhet, att en blott mening icke existerar särskilt för sig sjelf
