och utom den menandes begrepp, hvilket är just motsatsen af hvad Hr B. ville bevisa.
Genom ett stort exempel vill Hr B. pag. 6 öfvertyga oss om religionens förmåga att uppelda hjeltemodet. Till den ändan anför han Leonidas' bekanta skämtord till Grekerne vid Thermopylae: I qväll skola vi äta hos Pluto; och tillägger, som en verkan af denna religiösa måltids-betraktelse: att större hjeltemod, än deras, torde historien knappast äga att uppvisa.
Såsom bevis huru långt glömskan af Skaparen i de äldsta tiderna sträckte sig, anför Hr B. (p. 13), att Herkules väpnad med ingenting annat än blott sin klubba, fick utan motstånd genomvandra verlden och föröfva tusende våldsamheter. Beviset tycks ej vara ett af de starkaste. Det torde hända, att Skaparens kännedom ej varit stor på dessa tider: men klubbans längd och tjocklek, dess många grofva knölar, och armen som förde henne, synas också hafva ägt någon liten del i den allmänna räddhågan.
Pag. 64 yttrar Hr B. det särdeles djupsinniga påståendet, att om ett tillkommande lif ej finnes, så blifva våra borgerliga samhällen idel föraktliga gycklerier, och inrättningen deraf får intet något gilltigt ändamål. Hr B. har, man måste tillstå del, en förundransvärd gåfva att se det
