Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/301

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 297 —
Fjerde Sången.

"En sorgsen, tungsint ande, som alltid qväljes af ljusets klarhet." — Orginalet har sully'd. Det är icke qväljas af dagen, det är smutsa, orena den. Pope säger: the fair face of light; dagens vackra ansigte. Detta vackra ansigte visar sig alldeles ej i öfversättningen.

"Ingen glädje är känd i denna hiskliga nejd; den hotande Östan är den enda vind här blåser." — När man talar om glädje, talar man icke om hvad vind som blåser. Man vet väl att östanvinden gör melankolisk, men det är här fråga om stil och sammanhang. Så snart den sednare delen af en mening innehåller en slags exception från den förra, så måste samma sak i begge omtalas. Den första måste då ej handla om sällhet, och den andra om blåsväder. Popes uttryck är detta följande: ingen upplifvande fläkt låter känna sig i dessa ohyggliga trakter, den fruktade Östan är den enda vind här blåser.

"Att blekna med anständighet och att svimna af högfärd." — Blekna med anständighet, är ej poetens uttryck. Det är svårt att begripa huru man bleknar oanständigt. Pope säger: faints into airs; svimmar för airs skull. I Guds namn, säg då en gång hvad Pope säger.