knappast troligt, äfven i Phosphoros; och som, i fall tillhörigt den författare, som af ryktet nämnes och initial-bokstafven A. tyckes utvisa, på ett sällsamt sätt kontrasterar emot den ton af myndighet och mästerskap, hvarigenom den unga författaren fortfar att utmärka sig. Då vittra fenomener af detta slag, och i synnerhet tillväxten af deras antal, torde nu som alltid böra tillskrifvas samma vanliga orsaker, nemligen dels svärmande vänners oförståndiga bifall till hvarandras sämsta rim-kram, dels den offentliga kritikens mera sällan afbrutna tystnad, vill man här försöka, att om möjligt är, vända Hr A:s uppmärksamhet på det sanna värdet af hans poesi: på det att, om den unga skalden verkligen derigenom skulle hålla sig för en silfverton i skapelsens sonat, han åtminstone ej må lemnas opåmint om den myckna oäkta tillsats, som i denna förmenta silfverton beklagligen röjer sig.
Så långt jag lärt förstå en poetisk öfversättares kall, synes väl den fordran hos honom icke obillig, att om öfversättningen ej kan täfla med originalet i lika skönt uttryck af dess mening, måste den åtminstone — hafva mening. Kan man ej sätta sina eller andras tankar i vers, utan att, genom den gräseligaste förvridning af sitt arma modersmål, göra dem löjliga eller obegripliga, då
