mig böra göra Hr A. uppmärksam på denna gåfva hos Tasso, att i sina mest poetiska målningar täfla med sjelfva prosan i språkets och stilens klassiska renhet. Men har Hr A:s öfversättning någon misstanke af samma förtjenst? Se här huru silfvertonen klingar på detta ställe:
Med rätter, som af prakt sitt värde hämta,
Betyngdt, ett bord dem lockar här på randen:
Och, lekande, i klara vågen skämta
Två jungfrur, skalkande i ungdomsbranden;
Bespruta än hvarann, och än de flämta,
Hvem först kan nå ett ämnadt mål på stranden.
Än dyka de; och röja snart för dagen,
En hals, en rygg, ur djupets löndom dragen.
Med friheten att på detta sätt tillåta sig hvarje språkförvridning efter meterns behof, hvarje olämpligt eller löjligt uttryck, när det blott rimmar emot ett föregående, hvar fins det naturens styfbarn, som ej skulle prestera, på hvad stund det vore, en öfversättning, åtminstone så god som denna, af hvilken skald man fordrade? och hvem vore ej då poet, ifrån det han kan räkna stafvelser? Ett bord med rätter, som hämta sitt värde af prakt, och som betyngdt, lockar dem (riddarna) på randen — hvad är det för ett språk och för verser? Huru gör någon, för att lekande, skämta
