Dock snart förnuftet, om sin ära träget,
Sin glaf till hämd mot späda lustan höjer.
Önskeligt att så vore! Men, uppriktigt frågadt, hade förnuftet ej i det fallet bort framför allt höja sin glaf till hämd emot den ingalunda späda lustan, som hos öfversättaren här och allestädes röjer sig — den att rimma utan ringaste gåfva dertill? Ja, i fall förnuftet varit rätt träget om sin ära, hade det ej bort försöka både glaf och kakelugn deremot, hellre än att tillåta en enda fras af så gräsligt nonsens, som till exempel den, att ett väckt begär förväget röjer i hjertat en bana för behagen? Finner öfversättaren ej, att förvägenheten hos det väckta begäret, (som skulle bestå deri, att begäret vågar röja i hjertat en bana för behagen) utgör ett misch-masch af ord, hopvridna för rimfyllnaden skull, men af hvilka hvartenda blott tjenar att komplettera gallimatian? Ställen af sådant slag må böra såsom tillfälliga fel ursäktas, när de blott sällan visa sig, och när det öfriga röjer mera förtjenst. Men när de öfverallt förekomma; när förtjensten sättes just deri; hvad skall då läsarn tänka? Eller bör han kanske tro, att en utbasunad ny teori i vitterheten torde numera göra omeningar till skönheter, ja kanske fordra dem till poesiens prydnad? Bör han kanhända tro, att en stor poet, om
