han nu för tiden viil förtjena det namnet, måste låta nattens bloss kyssa kullarna ur hvittnadt gull? — eller låta, till minsta, en dubbel tår sjunka, för att med dagg försona den stormigt höjda barmens häpna vår,[1] och att sådan är den sanna höjden af geniets uttryck? Skulle man föreställa sig, att någon, med orubbadt förnuft, kunde anse en sådan skrifart för att vara den, som poesiens natur rätteligen fordrar? Emellertid är det på sådant sätt som Hr A. synes verkligen tro, att man bör massakrera språk och mening, innan hvad man skrifver förtjenar att hållas för äkta skaldekonst.
Icke blott några ställen af hans öfversättning äro sådana: allt är sådant. Öfver allt samma falska begrepp om poetiskt uttryck, för att ej säga samma saknad af allt begrepp derom. Icke en ibland mer än 40 långa strofer, som bär stämpeln af sann talang, eller som vittnar om annat, än föresatsen att taga parnassen med våld, likasom det blifvit sagdt, att man bör taga himmelriket. Deraf händer, att hvart ögat vänds, faller det på någon omening eller löjlig svulstighet, som öfversättaren beklagligen synes hålla för poetiskt språk. Om Tasso säger, att den unga nymfen på
- ↑ Sångerna i Selma. Öfversättning af Silfvertonen A. Se Phosphoros.
