en gång log och rodnade, och att löjet förskönades genom rodnaden, likasom rodnaden af löjet, så heter det hos Hr A., att löjet brann förklaradt i rodnaden och rodnaden i löjet. Men huru brinner ett löje förklaradt i en rodnad? och huru brinner tvertom igen en rodnad förklarad i ett löje? Under så mycken förklaring å ömse sidor, är det sorgligt, att meningen skall vara den enda, som ej låter förklara sig.
Om Tasso säger, att vinden susade, och gjorde löfven och vågen språkande genom den rörelse han meddelte dem, så tänke sig ingen Hr A. nog opoetisk att i lika enkla ord uttrycka sig. I hans öfversättning måste bladens sorl och vågens klang besvara den huldt susande vindens svängda balsamvingar. Om det heter i originalets enfaldiga språk: här blifven J blott kärlekens riddare, så lyder detta i öfversättningens högre stil: här svärjes Amors fana blott i krigen. Att arbetet öfverträffar materien, heter på det phosphoriska språket, att konsten vetat dåra ämnets hårdhet; och om Tasso yttrar, att hjeltarnas själar förblefvo döfva och tillslutna för dessa trolösa, ljugande retelser, så vet öfversättaren att med långt andra uttryck pryda denna tanke, och det heter hos honom, att det stolta paret dämmer två bröst af jern mot det falska smickrets lena
