någonsin sett och hört af det slaget, och som förmodligen aldrig blifvit i sin art öfverträffade. Det är här man verkligen förledes att beundra skarpsinnigheten af den bekanta Youngs anmärkning, som säger någonstäds med hela sin engelska frihet: att äfven den mest satiriska härmning af vissa författares poetiska stil aldrig må hoppas att uppgå emot hvad de sjelfva, af egen fri och uppriktig dårskap, stundom begåfva oss med.
Uteslutom ej påföljande fyra rader, om också ej i sitt slag af lika hög rang med de föregående:
En sällsam håfva röjs vid älskarns sida,
En skär kristall, som spred en spegels strimma.
Nu, vigd i Amors tjenst, framför den Frida,
Han håller den i hennes prydningstimma....
Med förbigående af allt annat, anhåller jag blott här, att till min undervisning i språket upplysas, hvad den Frida månde vara för ett ord, och i hvilken ordbok betydelsen deraf måste sökas? Man ser, att Hr A. åtminstone ej gör sig besvär i anseende till rimmen. Då ett sådant felas honom, sätter han i slutet af raden, utan krus, det första tomma munväder som liknar det förra ordljudet. Emot sida finner han sålunda med största rätthet den Frida, likasom nyss förut
