flistra emot förbistra, o. s. v. — Med fullkomligt fritt bruk af alla gallimatians rikedomar i anseende till uttrycket, och denna rättighet att, hvad rimmet angår, ej behöfva taga det ifrån något brukligt språk, kan man ej klaga, att ju den poetiska konsten befinner sig skäligen lättad. Föröfrigt påminner detta temligen om den stora poeten Arleqvin hos Holberg, som emot önsker rimmade med udpönsker, sägande, att samma ord väl i prosan betydde ingenting, men vore der emot i vers ett oförlikneligt fynd. Arleqvins och alla andra lika stora kännares auktoritet i all ära, men så, gode Herrar, så skref ej Tasso; och eho som så skrifver, honom skall ej väl gå, och hans rim skola ej länge lefva på jordene.
Göra ej dessa prof tillfyllest, se här silfvertonen i hela sin himmelska klang; det är Rinaldo som talar till Armida:
O, då du mig försmår, om du var mäktig
Att skönja de behag, ditt anlet mänger:
Din blick, af denna längtan evigt drägtig,
Säll i sig sjelf, ej skulle smäkta länger.
En spegel skillrar ej en bild, så präktig;
Ett ringa glas ett paradis ej stänger.
I himlen spegla dig; i dess demanter
Du blott kan se din fägrings amaranter!
