har, lyckligtvis, ej heller något mönster att omedelbart jemföras med; och om han rimmar löjligt, kan man åtminstone ej förebrå honom att hafva haft i hvarje rad fullkomligheten för ögonen, utan att förstå det minsta deraf. Ändteligen disponerar han också blott om sin egen, ofta obetydliga reputation; men en eländig öfversättare förlöjligar tillika sin författare, och då han ej kan upplyfta sig till honom, förnedrar honom till jemlikhet med sig: hvilket strider uppenbart emot skaldens heliga bestämmelse, af Hr A. sjelf så ofta åberopad. Med en viss ökad rätt fordrar man väl alltså af en sådan skaldetolk, att hans egna verser böra röja någon öfning i denna konst, något begrepp derom åtminstone, och att man under det stora främmande namnet icke från början till slut undfägnas med en inhemsk nylärings råaste febuserier. Men huru har Hr A. uppfyllt denna så billiga fordran, i anseende till Tasso? och har man ej rätt att säga med romerska poeten:
Qvem non offendat toto faex illita vultu?
eller i phosphorisk silfverton öfversatt:
Hur skall man ej af harm och af förvåning flistra,
Att se, hur drägg och smet hvart anletsdrag förbistra!
