hvarest öfversättaren äfven sjelf funnit för godt att taga sin hvila tills vidare.
Så och än vridnare — (har öfversättaren sagt några strofer ofvanföre).
Så och än vridnare, de svängda gränder
Inveckla dem; men boken hindret röjer.
Jag lånar hans eget poetiska uttryck och säger, att så och än vridnare förhåller sig med hvar rad af denna öfversättning, och i allmänhet med hela den röda Phosphoros, så långt åtminstone, som det varit mig möjligt att drifva läsningen deraf. Jag hade velat läsa mer,
men boken hindret röjer;
Hvar vers all åtrå efter medfart skymmer.
Ehuru öfversättningar af detta slag kunde tyckas ej mera nödvändigt påkalla kritikens åtgärd, än så många nya originaler af samma beskaffenhet; likväl synes häri någon olikhet äga rum, och ett sämre fall uppkomma för oskickligheten, så ofta hon åtager sig att göra oss bekanta med andra nationers berömda skalder, och att införa någon af dem på vårt språk talande. Man kan ej förbinda sig att prestera ett förträffligt original; men när man öfversätter ett sådant, gör man sig förbunden att ej vanställa det. Originalskrifvaren
