eller dölja, att jag här talar om detta vittra förbund hos oss, af unga skaldebröder, som enligt bästa moderna teori ansett sig böra begynna vår poesis upphöjning med att skymfa och skryta; men hvarom kan med skäl frågas, huruvida, efter snart fyra års segerskrål, någon enda deribland gifvit oss ett läsbart stycke; och hvilkas antagna namn af nya skolan tyckes hitintills blott påminna om behofvet att gå ännu rätt länge i den gamla? Hvem som med uppmärksamhet och kännedom följt den så kallade phosphoriska vitterheten, rådföre härom sitt eget omdöme. Hvem som dertill ej ägt tid och tålamod, fråge blott sitt minne, huruvida han, bland alla stycken inom dessa med skäl rodnande permar, någonsin hört omtalas ett enda såsom utmärkt af det allmänna bifallet; under det han säkert ofta funnit sig vittne till det allmänna eller enskilta åtlöje, som åtföljt största delen deraf. Och om hvad här säges troligen skall finna sin bekräftelse i de flesta läsares både minne och omdöme, då tror jag mig berättigad att slutligen fråga: åt hvilken annan, mindre långmodig publik i Europa, man skulle hafva understått sig, att i en skrift, förkunnad såsom den äkta himmelska poesiens nu först uppgångna
skulle vämjas att upplifva minnet af dessa grofheter, om det ej syntes nödvändigt för troligheten.
