morgonstjerna, och under oupphörligt förolämpande af alla hittills värderade förtjenster, bjuda, i tretton samlingar efter hvarandra, idel försök af sådan beskaffenhet? Stycken, hvaribland väl knappt något enda höjer sig, hvad geniet angår, öfver den vanligaste medelmåtta, under det att så många deremot finnas stämplade till språk och stil af begynnarens gröfsta oskicklighet?
Hr A. yttrar med all poetisk sjelfkänsla, att han vet bäst, han sjelf, bristerna af sin öfversättning. Med respekt för hans ädla stolthet, kunde man dock frestas till ett oskyldigt löje, så vida det likväl är troligt, att hvarenda läsare af Journalen vet dem i denna stund bättre än han. Men Hr A. begär äfven kännares råd, och gör deri mera förnuftigt, i fall hans beslut är att verkligt följa dem. Man inser blott med svårighet hvarföre han, såsom ett villkor för den äran att råda honom, tyckes förutsätta nödvändigheten att i grund förstå alla de sydliga tungomålens genius. Det är sant: något närmare bekantskap än han sjelf röjt, torde väl rådgifvaren böra äga med det språk, hvarifrån öfversättningen skett. Men skulle all den öfriga lärdomen blifva till detta ändamål lika oumbärlig? Och måste man nödvändigt vara prydd med den vidsträcktaste språkkännedom, för att värdigt yttra sig angående öfversättarens poesier?
