Om någon till exempel, utan annat högre anspråk, endast rådde öfversättaren, att till en början hafva mening i sitt eget språk. månne ej en sådan skulle redan derigenom förtjena namn af en god rådgifvare? och skulle ej hvarje sann kännare högeligen tillstyrka öfversättaren att följa detta goda råd, som äfven dessutom befinner sig fullkomligt enligt med de sydliga tungomålens genius? Öfversättaren skulle från den stunden säkert ej mera skrifva, som i den Poetiska Kalendern, att musiken är engeln, som bådar nyckeln till aningens trolleri — eller, som på andra ställen, hvarken låta näktergalar besjunga lifvets tömda haf — eller fantasien klinga emot gudomsrösten — eller konstverlds-harmonikan purpra evighetens himlarymd — eller sjelfviskheten qvida i sjelfgrafd afgrund, och Sjelfvets dystra tidehvarf ligga på bottnen bland formerna i evighetens degel — eller vårens unga Gud dansa från himmelen, och de väckta blomster-englars fulla kransar beströ med balsam hans dunkelgröna drägt — eller den gyllne tiden, likaledes dansa ur minnets öknar, beglänst af återsken från hoppets land, och beströ med liljor den brända Thebaïden:[1] — emedan, ty värr, ingen engel bådar nyckeln till sådana ordröror, och emedan äfven de sydliga,
- ↑ Se Hr A:s poemer i Phosphoros.
