lärdomen, sådana som den vi nu afhört, och tillika med dess aktningsvärda författare i dag emottaga. Det har varit på sådant sätt, min Herre, som Ni från en längd af år tillbaka, under beständig omsorg att ej synas, beständigt fortfarit att röja, nu den i Svenska Sången till hög rang uppstigna skalden; nu den mogne och skarpt seende granskaren; nu åter den i språken, häfderna, lärdomen bevandrade kännarn. Jag nämner ej de vettenskapliga yrken, hvaråt Ni såsom kall och pligt offrar Ert bemödande.
Icke annorlunda, min Herre, har äfven i dag tilldragit sig; och det är med tillfredsställelse som Kongl. Akademien sett Er föranlåten, att genom Eder upplästa afhandling sjelf bekräfta de omdömen om Edra förtjenster, som Ni på allt annat sätt säkert skulle funnits ovillig att erkänna. Ni har visat, min Herre, huru språken bildas till fullkomlighet, och huru de ifrån höjden deraf åter nedfalla till vanställning och barbari. Om Ni dervid i synnerhet haft till föremål de berömda klassiska språk, hvarifrån Europas nuvarande odling till så stor del härleder sig, kunna likväl från Edra påminnelser nyttiga lärdomar hämtas, äfven för de språk, som sedan dessa tider uppkommit, och för vårt eget deribland. Utan att kanhända hafva uppnått hvad egentligen kunde böra
