kallas dess gyllene ålder, skulle jag mycket bedragas af min urskillning, om det ej nyligen varit åtminstone på rätta vägen dertill. Men sådant svenska språket nu för tiden visar sig i hvad man hör kallas vår nyaste vitterhet, hvem igenkänner väl deri det språk, som skrifvits af Kellgren, Lehnberg och Gyllenborg? Skulle man ej säga, att detta språk skyndat till sin förskämning, redan långt före mognadens tid, och att det afvikit till nästan alla ett språks felaktigheter, innan det ännu hunnit äga, intill fullkomlighet, någon af dess äkta klassiska förtjenster? Anklagom icke derföre endast missbruket af dessa magra bestämnings-ord, af hvilkas uppfinning pedanten prisar sig, men som talangen umbär och ersätter med ett målande drag. Lemnom någon uppmärksamhet äfven åt dessa olämpliga försvenskningar af ord, som blifvit genom ett allmänt behof alla språks egendom, och ej utan fara för osmak och missförstånd låta förvandla sig i andra hemgjorda; fästom den på en mängd släpande, mångstafviga ordfogningar, utan klarhet för tanken eller välljud för örat, hvarigenom språket icke riktas, men till sitt förderf belastas och vanprydes. Fästom den i synnerhet på hela denna nyare språkförbistring af särskilt slag, som sedan några år tillbaka begynt att hos oss utropas
