för äkta skaldekonst; på dessa barbariska tillskapelser af uttryck och ordställningar, alstrade af nyhets-yran i skrifrummens ensamhet, och oförståndliga för hela den verkliga samhällsverlden: ordskapelser, dem ögat hopstafvar med förundran, och hvaråt ingen tunga skall någonsin skänka uttalets ära och gångbarheten. I sanning, min Herre, om Tullius och Maro, efter några seklers förlopp, skulle funnit skäl att beklaga sig öfver det romerska språkets märkbara försämring, hvad skola då vi säga, som, ännu lefvande, redan icke mer igenkänna i en mängd utkomna skrifter, hvarken det språk som i vårt land talas, eller det som vi läsa i våra bästa författares arbeten? Måtte deras efterdömen snart återtaga sitt rättvisa välde, och vårt språk derigenom föras tillbaka på den väg till sann odling, hvarifrån det begynt att så långt afvika! Se der, hvartill få lärda kunna i det mått bidraga, som Ni, min Herre, och hvartill Kongl. Akademien med nit uppmuntrar Eder. Men denna smakens och språkets fördel är ej den enda hon lofvar sig af Edra vidsträckta insigter, och deras förening med hennes egna bemödanden. I allt hvad som tillhör hennes yrken väntar hon sig af Eder ett likaså beredvilligt, som förvisso redbart biträde. Och då jag, å hennes vägnar, har den äran att tolka den
