Visserligen fordras en icke liten styrka i sinnet, att bära olyckan, när hon öfverstiger en viss grad af tyngd; men behöfves derföre ej lika visst ett mer än vanligt mod, att frivilligt taga detta sista, så allmänt fruktade, så betänkeliga steg? Man låter med smärta utrycka flera tänder, då man plågas af tandvärk; man låter afsåga en arm, ett ben, då nöden tvingar dertill. Utan tvifvel söker man derigenom rädda sig från ett större ondt. Men bevisar det derföre en feg räddhåga? och fordras ej till att underkasta sig denna våldsamma hjelp, ett mod, en ståndaktighet; hvaröfver åskådaren ofta måste förundra sig?
Men ett sjelfmord må vara ett bevis på sinnets svaghet eller styrka, skulle det väl tillhöra samhälls-lagarne att beifra och straffa det? Stora tänkare hafva nekat dertill. — Ty först, säga de: äro ej hvarje medborgares pligter mot samhället grundade på de rättigheter han der åtnjuter, så länge han begär att der få vistas? och kan man tvinga honom att fortsätta dessa pligter, äfven utöfver den tiden han vill njuta de deremot svarande rättigheter, eller sedan han afsagt sig dem? En flyttning till ett främmande land, är den ej densamma för samhället, som en flyttning i grafven? Hvad straffa då lagarne i ett sjelfmord? Icke den utvertes följden, hvaröfver dem tillkommer
