att dömma, utan det invertes moraliska brottet, som hvarken kan af dem urskiljas, eller synes höra under deras pröfning.
För det andra: är det väl något att befara för samhället af exemplen? och skulle väl sjelfmordet någonsin kunna blifva en sed, ett rådande tänkesätt, en hederspligt, såsom duellen länge varit? En oändelig olikhet åtskiljer dessa begge. Med ett ord sagdt: så gerna må man straffas för att utkasta sitt gods i sjönöd, på det att det ej må blifva en allmän vana bland seglare, att vräka laddningen i sjön. Har väl någon i dödligheten, då han sett en annan hänga, fått lust att hänga sig? Är ej kärleken för lifvet naturens kraftigaste drift hos alla varelser? Och om naturens mäktiga hand ej kan hålla sjelfspillingen tillbaka, är det troligt, att lagarnes skola göra det? Lagarne, hvilkas hämd icke träffar annat än hans liflösa stoft?
Men föreställningen af den nesa, som väntar hans minne? — Skall denna föreställning mycket verka hos en olycklig, som i detta grufliga ögonblick sätter sig öfver det kraftigaste af alla skäl, fasan för döden? Skall den mycket verka hos en man af någon historisk upplysning, som vet huru tänkesätten i allt äro föränderliga, och att man icke släpade Catos döda kropp på en
