Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/356

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 352 —

Och öfver sitt Folk, under stormiga tider,
Höll skölden mot farornas krossande slag.

Ja, det är Han, den Kung, som Norden än begråter,
Han, de förenta Rikens Far,
Som ej i blodigt arf från kufvande Despoter,
Men genom dygders rätt, FöreningsSpiran bar.
Var evigt nämd, O dag! bland Sverges Högtidsdar,
Som gjort vår stolthet nyss och gör vår glädje åter.
Skön gick du opp för CARL och strålande af hopp,
När åt en HjelteSon du gaf Hans Namn att bära;
Skön, rik af glans ännu, du på Hans mull går opp,
En Härold af Hans Minnes ära.

Verldstyranner! som Er storhet byggt
På den bäfvan J hos Folken väckten;
Som med stormens våld och stormens flygt
Öfversväfvat Jordens fordna slägten;
Edra blodspår på dess yta tryckt,
Edra bojor till dess gränsor sträckten;
Under hvilkas jernbesmidda fot
Menskorätten låg i kedjor slagen;
Inför hvilas envåldsrytning Lagen
Nedsönk stum och skyddslös deremot;
Och för hvilkas hundra bilors hot
Sanningen försvann från Jordens klot,
Och hvar ädel tanke flydde dagen: