O! från grymma andars mörka strand,
Om bland dem som släpat Edra band,
Eder anblick åter skulle bådas,
Med hvad skräck, med hvilka rop till skyn,
Skulle man ej fly så fruktad syn,
Eller med hvad hat den skulle skådas!
Sen tvertom de ädla anletsdrag,
Som en Folkets Fader fordom burit:
Hur vid blotta likhetens behag
Hjertat slår med höga glädjeslag;
Hur den kärlek vi åt Honom svurit
Lefver qvar, sen dödens lia skurit,
Lefver qvar, förökt med hvarje dag;
Sen de offer vi Hans Minne bära,
Hjertats offer FaderSkuggan kära;
Hören dessa tacksamhetens ljud,
Som Hans Namn till molnens grannskap föra;
Må de rättvist Er förtviflan göra,
Och i natten, hos Tenarens Gud,
Skalla, fåfängt flydda, i Ert öra!
- Omväxlande Röster.
Mins hur, från böljans fält, Han kom i styrkans dar,
Med lagern kring de mörka håren.
* * *
