Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 355 —
Alla tillhopa.

Dygden ger det; och hon gaf.
Nattens makter, Död och Graf!
Fåfängt från vår blick J skilden
Räddarn som vi hägnats af!
Minnet lefver; här står Bilden;
Sekler skola, liksom vi,
Skrida, rörda, den förbi.




Och Du, som våra stränder prydde
Med denna ädla Vård af Sonlig tacksamhet!
Dig tackar en Nation, som lika lifligt vet,
Hvad hon är skyldig Dig, och Dem hon fordom lydde.
Ur Ärans fosterfamn, vid Seger-Gudens hand,
Du kom, en Bragdens Son, till hennes gamla land,
Att här en Kunglig Fader finna;
Men, hvilken Son i Dig Han också gick att vinna!
Med hvilken äras glans Du omgaf denna Far!
Hur varm, hur Sonlig vård Du egnade hans dar!
Och när, af dödens makt besviken,
Du såg blott grafvens rof af Honom återstå,
Till Minnesvård åt Honom då
Du sammanlade tvenne Riken,
Och reste opp Hans Bild, för Seklerna, derpå.

23*