Och hur, af bördan stolt, hon än i sena åren
Hans krönta silfverhjessa bar.
* * *
Två gånger i sin grund vi kände Staten skaka;
Fall! röts ur molnets famn; en blink — och Sverge föll.
Två gånger ur sitt lugn CARL blänkte fram, och höll
Förstörings-Engelns arm tillbaka.
* * *
Hvad bjuder Folkets rätt en hög och Kunglig själ?
Så blott Hans fria hjerta sporde;
Och tankens brutna band blef, under Hans befäl,
Det första ädla bruk Han af sitt välde gjorde.
* * *
Beundrom hos en enda Man
Två Kungars värf och deras ära;
Ty tvenne gånger styrde Han,
Och tvenne Kronor fick Han bära.
* * *
Icke Spirans glans i väldig hand
Fängslade Hans höga hjeltesinne:
Denna själ bar aldrig andra band,
Än af kärlek till sitt Fosterland,
Och begär till evigt älskadt Minne.
Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/358
Den här sidan har korrekturlästs
— 354 —
